Av många olika anledningar har jag inte haft möjlighet att besöka Malmös kallbadhus, annat än caféet, förrän i lördags då jag hade en barndomsvän på besök.
Jag har kallbadat i havet en gång tidigare och älskade det varpå jag hade hopp om att det skulle bli en mysig upplevelse. Vi var dock lite fundersamma innan på det här med nakenheten. Hur skulle det gå till? När är man avklädd och när är man inte? Finns det speciella rutiner? Ja vi kände oss minst sagt som oskulder i detta sammanhang bland rutinerade tanter från Limhamn, med årskort, bohemer från Möllan och alla de andra.
Allt huvudbry släppte dock i samma andetag som vi steg innanför dörren till vad som skulle visa sig vara en fristad. En fristad i den meningen att alla vara nakna, alla såg olika ut. En plats där man kunde släppa alla krav och allt dömande som vi tyvärr visste väntade på oss utanför dörren vi kom in genom. Men just då var vi en massa nakna kvinnor som för stunden inte brydde oss, var stolta över våra kroppar och älskade varje minut.
Vi blev också påminda om den badkultur som existerade förr på ett helt annat sätt än idag. Denna vackra välbehållna byggnad och dessa söta badhytter överallt.
Jag har hittat min fristad i Malmö.

For many different reasons, I have not had the opportunity to visit Malmös open-air swimming baths, other than the café, until last Saturday when I had a close friend of mine visiting.
I’ve done swimming in the sea during winter once before and loved it, therfore I had good expectations for this experience. However, we were a little apprehensive before this with the nudity. How would that work? When are  undressed and when are we not? Are there any special procedures? Yes, really felt we were virgins in this context among seasoned representatives from Limhamn, with season tickets, bohemians from Möllan, and all the others.
Everything we’d thought about released in the same breath as we stepped inside the door, to what would prove to be a sanctuary. A sanctuary in the sense all women were naked, they all looked different. A place where you could let go on all claims and all judgment as we sadly knew was waiting for us outside the door we came in through. But at that moment we were a bunch of naked women and nothing could bother us, were proud of our bodies and loved every minute.
We were also reminded of the bathing culture that existed in a completely different way than today. This beautiful well-maintained building, and those cute cabanas everywhere.
I found my getaway in Malmo.

Jag är ganska dålig på att leva i nuet. Kanske för att jag har många mål kvar att uppfylla, mycket mer att utforska, platser att se och drömmar att uppfylla. Det faktum att aldrig vara nöjd och konstant sträva efter mer, något större, något nytt eller något annat, känns knappast unikt för mig. Vad som däremot känns mer unikt är att ha möjligheten att bo på S:t Knuts mysiga gator bland färgglada kulturhus, skrattande barn och mysiga caféer. Som Bullerbyn fast i stan.
Det var igår när jag tog min dotter och kameran för en promenad i vårt egna kvarter,  jag fick nypa mig i armen och säga högt till mig själv att här bor vi och det är fantastiskt!

Jag skulle vilja påstå att jag är en ganska hälsosam människa. Undviker allt vad dieter är och försöker istället tänka logiskt och göra förnuftiga, i mitt huvud, val för att min familj ska må bra på in- och utsidan. Socker är livsfarligt men på helgerna är det fest(!) Mörk choklad är enligt forskning nyttigt och kan inmundigas 30 g varje dag, något jag tar på fullaste allvar och lite till. När det kommer till mitt barn är jag väldigt hård, så hård att jag blir ledsen inombords varje gång hon är i närheten av godis, glass och kakor utan att få smaka. För  jag vet ju att hon hade älskat det. Som tur väl är blir hon minst lika glad för sin skål med hallon och mango, det visar hon tydligt genom att inte dela med sig. Det är svårt det här. Å ena sidan vill jag ge mitt barn så nyttig kost det bara går. Å andra sidan vill jag inget hellre än att springa över vägen till folkets park och köpa den största sockervadden av dem alla för att få se glädjen i hennes ögon när hon mumsar i sig detta vita fluff.

Bilder: Pinterest

Det finns andra sätt att klä in sina väggar på än med tapeter. Väl på plats är dem visserligen underbara men har man som vi, inte en rät vinkel i sitt hem, är det allt annat än enkelt att tapetsera. Vi gav oss på ett rum och huva vad nära en separation vi var. Slutet gott, allting gott. Fina körsbärsväggar fick vår dotter men det lär dröja till nästa gång jag står med tapetklister och mönsterpassade tapetrullar i mina händer. Istället har vi klätt in en av våra sovrumsväggar i tyg, resultatet får ni se inom en ganska snar framtid. Får jag i framtiden möjligheten att komma över ett stort parti vackra antika dörrar hade jag kunnat tänka mig en vägg likt den här…

                      Foto: Thomas Mayer

Halva tjusningen med att åka på loppisar är, tycker jag, historien bakom föremålet och vad det varit med om. Många av dem har trots allt en del år på nacken. När jag tänker på att vårt fina köksbord en gång stått på en gård ute i en glasveranda i Leksand, att vår dotters docksäng har blivit lekt med på 50-talet, att vår butiksvåg använts i en gammal lanthandel i Danmark, eller att en av våra galgar hängt i en butik i Norge, att en gammal tant utanför Limmared suttit och filosoferat i våra korgstolar eller att det här fina bokstödet stått i ett gammalt bibliotek i Köpenhamn, kan jag inte låta bli att tycka, trots att jag för vissa av mina fynd endast gett en krona, att värdet genast blir större jämfört med en blänkande ny stol för 4000 kronor utan avsändare och utan små skavanker.

I vår omgivning pratas det prinsessor. Folk föder tydligen prinsessor nuförtiden. Alla utom jag,  jag födde en ballerina. Det är något med dem där kjolarna, jag får inte nog av dem. Och dramatiken som uppstår i en balett, sällan blir jag så berörd som av den.
Jag hoppas innerligt att jag en dag får se vår dotter på en balettscen någonstans i världen, trippandes i 30 meter tyll. Ja det är sant, en tutu (balettkjol) sys av 30 meter tyll. Enligt mig världens vackraste plagg.

                                                                                       Bild 2 & 3: Pinterest

I lördags ställde vi till med en liten loppis på vår gård, jag och min sambo. Behövligt men framför allt en ganska mysig sak att göra en solig dag i April. Och det är när man rensar bland sina saker uttrycket “kill your darlings” verkligen får innebörd. För vad som är ens älsklingar och inte kan komma att förändras.

De saker jag upplevde som fulast i mitt barndomshem, en guldig tavla och en blommig kruka, är idag de två saker av materiellt slag som betyder mest för mig och som har hedersplatserna i vårt hem. Konstig det där hur något så fult kan bli så fint. Antar att det handlar om andra värden men ändå tänkvärt att ha med sig när man upplever att en pryl gjort sitt.

                                                                                             Bild: Guldig tavla till höger.

Antalet timmar jag spenderat framför Hemnet de senaste 10 åren är förmodligen orimligt många.  Jag hittar vackra objekt, blir kär och flyttar (i mitt huvud) in.
Problemet är att jag sällan gör något direkt urval. I bästa fall klickar jag i Skåne (där vi bor) men allt som oftast kärar jag ner mig i en gammal skola i Skellefteå eller ett missionshus utanför Borås eller Hestra. När jag trots allt hittar ett mysigt bageri eller 1800-tals hus på Österlen kan jag vara relativt säker på att romansen blir kortvarig. Hur länge den ska pågå är, när jag tänker efter, helt upp till mig själv. Den brukar dock alltid drastiskt ta slut när jag lyriskt ska presentera den för min sambo. Hans anledningar går på repeat – “det är 8 km till närmaste butik”.  “Det är ett blåshål om vintern” eller  “Man kan inte bara inte bo där”.

Min senaste kärlek hittade jag dock utanför Hemnet och eftersom adress fortfarande är okänd, med förhoppning att den förblir det, tänker jag fortsätta vara kär, flytta in och stanna.

Bild: okänd

Min förkärlek till 20-talet har pågått sen jag var mycket liten, med stora ögon satt jag framför tv:n och beundrade de vackra kreaktionerna och miljöerna i serien “The house of Elliot”. Jag kan inte sluta älska det mesta som har med detta årtionde att göra. Vår lägenhet, skålformade champagneglas, hur jag fullkomligt älskar Paris och allt med den staden som påminner om 20-talet, såsom alla brasserier, vackra hotell, gamla köpcentrum, kvinnornas sätt att klä sig, ja till och med kvinnornas sätt att röka på (trots att jag är fullständigt emot rökning) och slutligen Coco Chanel som blivit lite av min husgud. Vilken kvinna! Så stark, vacker, modig, advantgardisk och med den största känsla och förståelse för, enligt mig, mode och Haute couture.
Jag hade älskat att leva mitt liv under denna era då det mesta handlade om vackra miljöer, tillställningar och föremål snarare än funktion, teknik och massproduktion.
Jag gör allt jag kan för att sätta lite 20-tal på vår vardag. När jag inte ser på “The house of Elliot” eller klär oss och vårt hem i Coco-Chanel-ränder eller dricker champagne i skålformade glas, då stylar jag min lilla Astrid i 20-talstema. Om hon gillar det? Hon fullkomligt älskar det!

Min äldsta bror och hans familj anammade husvagnslivet under några år. Vissa älskar det (ja det är sant) och andra, likt mig själv, har inte riktigt fattat tjusningen. Det handlar absolut inte om avsaknaden till spegel, space och lyx. Nej tvärtom är jag en väldigt enkel människa som i bästa fall kostar på mig lite mascara. Det handlar snarare om själva husvagns-konceptet, det man trodde var en rolig sunes-sommar-komedi men som visade sig vara så nära verkligheten man kan komma. Jag syftar på staketen framför förtälten, den inofficiella tävlingen om störst parabol, att man knallar och köper samma frallor varje morgon, samma tid, minigolfen, vattenrutschbanan, hälsningarna till de med samma husvagnsmärke, dessa gardiner högt och lågt, diskbaljan och framför allt de matchande träningsoverallerna. Jag har aldrig varit på ett ställe tidigare likt en campingplats som gett mig så mycket panik och hemlängtan på samma gång. Vad som är värst är kanske den totala avsaknaden av inspiration.

Men så en dag för några år sen ville min bror prata med mig om en väldigt, enligt honom, viktig sak han hade gått och grubblat på. Han hade hittat den optimala marknaden för mig, sa han. – Husvagnsinredning.
Just då kunde jag inte skratta åt det, än mindre ta honom på allvar. Från hans sida som älskar campinglivet var det en komplimang. Från min sida som inte är en fullt så stark anhängare (hatar är ett stort ord) av detta liv, blev förnärmad.

Tanken har hunnit gro sen dess och idag hade det varit ett drömprojekt. Förutsatt att den var av nedanstående modell. Ingen parabol. Inget staket. Tack kära bror!